2021

Jan Torsten Ahlstrand 1938–2020

Eva Kjerström Sjölin minns Jan Torsten Ahlstrand, som ledsagade sällskapets medlemmar på vandringar i såväl museer som på kyrkogårdar.

Jag nås av budet om Jan Torsten Ahlstrands bortgång någon dag efter hans död 16 december. Flera minnesord har sen dess publicerats och mycket har sagts om hans kunnighet, goda minne, engagemang och betydelse, både som chef för Skissernas museum, som författare och kulturdebattör. Han var en god berättare och konstciceron, med detaljkunskap som gav framställningen liv och precision. När jag började studera konst i Lund vårterminen 1967 var Jan Torsten redan en etablerad konstvetare. För mig känns det som om Jan Torsten alltid funnits i Lund och alltid skulle vara där. Jag delade några av hans passioner – modernismens konst och Berlin – och jag lärde mig något av honom, utöver det förväntade. Låt mig därför dela med mig av några minnen.

Jan Torsten Ahlstrands forskning om GAN var betydelsefull. Hans bok från 1985, GAN : Modernistpionjären från Lund, banade väg för erkännandet av Gösta Adrian-Nilsson som banbrytande svensk modernist. Det fick också oss på Kulturen att inse vilken konstskatt vi satt på, med många av GANs verk, målningar, skisser och arkivmaterial i samlingarna. Det var då jag först kom i kontakt med Jan Torsten. När jag sen 1990 skulle göra en stor retrospektiv utställning om silversmeden Wiwen Nilsson, och samarbetade med Kersti Holmquist inför den stora biografin, var Jan Torsten generös med sin kunskap om relationerna mellan Wiwen Nilsson och GAN. 1997 fick jag möjlighet att utveckla dessa två lundakonstnärers betydelse för introduktionen av modernismen i Sverige i en ny basutställning, Modernismen. Jan Torstens forskning om GAN var då givetvis en viktig källa för mig att tillgå, liksom hans kunskap om såväl film som teater från tiden.

Men ytterligare ett steg skulle vi ta på denna väg kring modernismens konst. Inför Kulturbro 2000, det stora samarbetet mellan Skåne och Danmark i samband med invigningen av Öresundsbron, kom Jan Torsten med en idé – att rekonstruera den konstutställning som 1915 ägde rum på Galerie der Sturm i Berlin, Schwedische Expressionisten. Den öppnade 25 april 1915 med verk av Gösta Adrian-Nilsson, Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén, Einar Jolin och Edward Hald. Idén var en intressant utvidgning av utställningen Modernismen och Kulturen sa ja till ett samarbete som också omfattade Berlin och Sturmkonstnärernas verk. Skissernas museum var under ombyggnad och stängt och utställningen skulle äga rum på Kulturen med undertecknad som huvudansvarig. Jag trodde då att jag kände Jan Torsten – kunnig, envis, underhållande, lite fyrkantig och mycket självmedveten. Plötsligt visade han nya, överraskande sidor.

Vi gjorde flera planeringsresor till Berlin, för att träffa vår samarbetspartner. Tiden var knapp. Budgeten väldigt stram. Vi reste billigt, med tåg och båt. Jan Torsten hoppade på tåget på Malmö Central en minut innan avgång, sin vana trogen. Han njöt av stunden, av att resa med tåg, att vara på väg till kontinenten. En enkel måltid och ett glas vin på båten var en fest och luften var full av förväntan. Där och då lärde han mig något som jag tappat bort – att vara närvarande i stunden, att det som man lätt uppfattar som besvärligt, som något man bara skall ta sig igenom, egentligen är något fantastiskt. Jag ser framför mig Jan Torsten sittande i hotell Berlin Berlins frukostmatsal, lugnt bläddrande i Tagesspiegel och andra tyska morgontidningar. Han njöt av att vara i Berlin, i storstaden som GAN älskade, han njöt av nuet, av att uppleva platsen, både i nuet och i historien – en svår konst som jag också försöker praktisera, inspirerad av honom.

Som väntat var Jan Torsten en kunnig och trevlig ciceron i Berlin, men också handlingskraftig. Vi ville se riksdagshuset med sin fantastiska kupol. Kön var väldigt lång och vi skulle inte hinna. Då kom Jan Torsten på att han hade en gammal presslegitimation. Jag fick spela hans fotograf och lånade hans kamera. Efter ett snabbt besök på rätt myndighet på Unter den Linden fick vi passersedel och kunde ta oss förbi kön. Jag tog ett foto av Jan Torsten stående på terrassen utanför kupolen, med hans kamera.

Vårt gemensamma projekt blev verklighet sommaren 2000 med vernissage först i Tyskland, sen på Kulturen. Men inte tillsammans med Berlinmuseet som inte fått ihop sin ekonomi och därför hoppade av när det i princip var för sent. En katastrof! I den stunden kände jag mig ensam. Men plötsligt satt Jan Torsten på en stol i mitt rum och vi kunde dela chocken. Alltså vill jag lägga lojalitet till hans dygder.

Jan Torsten Ahlstrand var en sann kosmopolit. När han vinkade av mig på Bahnhof Friedrichstrasse, vid nattåget till Malmö, skulle han själv nästa morgon ta tåget till Venedig för att se Biennalen, som han brukade. Berlin, Paris, Wien, Venedig var alla städer han kände väl och som han gjorde till en del av sin värld. En jordenruntresa förlängde perspektiven, även den inledd i absolut sista minuten.

Jan Torsten var realist, men också romantiker. Min bok 2018 om Hildur Sandberg, progressiv studentska i Lund vid 1900-talets början, överraskade honom. Han skrev till mig: ”Redan under studentåren i Lund, då jag blev medlem i Socialdemokratiska studentklubben, hörde jag talas om henne … Som Arbetarekommunens representant i kyrkogårdsutskottet är jag ombedd att hålla ett öga på Hildurs grav.” Från Paris skrev han 19 januari 2019 att han just sett den stora kubismutställningen på Centre Pompidou, att han läst min bok men är kritisk till ”din biografiska metod att blanda ihop ditt eget liv med Hildur Sandbergs! Tuus Jan Torsten”. Vi var inte alltid överens. Han ville inte revidera sin uppfattning om hennes död. Jag tror romantikern i honom ville ha kvar skimret av ovissheten, dramatiken och tragedin kring ett eventuellt självmord.

Jan Torsten dog plötsligt. Den oväntade döden lämnar många samtal oavslutade. I vår utkommer min bok Röster om Berlin. Jag sörjer så att jag inte kan få hans kommentarer. Säkert hade han haft en massa synpunkter. Säkert hade han funnit detaljer att opponera sig mot. Det är många med mig som saknar honom, hans engagemang, kunskap och diskussionslust. I familjens dödsannons i Sydsvenskan finns en dikt av Gunnar Ekelöf, ”Resenär”. Den är väl vald. Resenären beredd att ge sig iväg. Rummet som för alltid förändras när han lämnat.

Eva Kjerström Sjölin
tidigare förste antikvarie och enhetschef på Kulturen i Lund


2020

Gåsen kommer – inte!

Fredagen den 13 november var datumet för sällskapets årliga gåsmiddag, denna gång på Rådhuskällaren i Malmö. Strax efter att inbjudan skickats ut kom Folkhälsomyndighetens skärpta allmänna råd för Skåne, vilket bland annat märktes genom att antalet anmälda krympte. Med tungt hjärta tvingades vi ställa in gåsablotet. Vi hoppas på att gåsen återvänder till nästa höst.


Årsmöte

Årsmötet ägde rum fredagen den 11 september på restaurang La Couronne (!) i Malmö. Tolv tappra medlemmar hade trotsat coronahotet för att bland annat rösta in Marie Berthelius efter avgående Ida Andersen. Den övriga styrelsen såväl som revisorer och valnämnd fick förnyat förtroende, allt enligt valberedningens förslag.

Veronika Gabard läste ur sin diktsamling Livet som dans, Ragnar A. Söderling presenterade Flickebarnet Signe, första delen i en planerad trilogi, medan Peter Winai gav ett smakprov på en kommande novell, ”Förväxlingen”.

Årsmötet formulerade ett uttalande till stöd för Lunds fristadsförfattare Uladzimir Njakljajeu, som just nu befinner sig i Minsk. Budskapet kommer att översättas till ryska och mejlas till Uladzimir.

Vid mötet tillkännagavs att Guilem Rodrigues da Silvas översättarstipendium tilldelats

Ann-Christine Relander

Stacks Image 124
som handskats med såväl smärtsamma som underhållande ämnen i allt från medicinska texter till kriminalberättelser. Genom sin ogrumlade känsla för det svenska språkets återhållsamma uttryckskraft har hon visat på möjligheten av en omsorgsfullt framarbetad livsglädje.
Formuleringskonst: Thomas Andersson

Stipendiaten har bland annat översatt Leena Lehtolainen, Dinah Jefferies, Tommi Kinnunen, Johanna Sinisalo, Reidar Palmgren, Joy Ellis och Eeva Kilpi. Stipendiet, som består av en penningsumma och ett diplom, kommer att överlämnas vid ett senare tillfälle av donatorn Guilem Rodrigues da Silva.


Hans Cavalli-Björkman 1928–2020

Hans Cavalli-Björkman har avlidit i en ålder av 92 år. Han var under många år verksam inom bankvärlden och ordförande för Malmö FF 1975–1998. Den litteraturintresserade Cavalli-Björkman såg värdet i kopplingen mellan idrott och kultur och bidrog till att instifta Malmö FF:s litterära pris, vilket under ett decennium fram till 1998 tilldelades författare och poeter. För denna insats gjordes han till hedersmedlem i sällskapet.

Stacks Image 97

Året är 1998 och Hans Cavalli-Björkman delar ut Malmö FF:s litterära pris till K Arne Blom och Tomas Löfström. Mellan pristagarna står sällskapets dåvarande ordförande Guilem Rodrigues da Silva. Foto: Hans Magnusson.